ALLA EU-MIGRANTER ÄR INTE TIGGARE

Under etiketten EU-migranter blandar man i svenska medierna  helt olika kategorier: romer från Rumänien, en extremt fattig grupp som varit utstött i århundrade i sitt ursprungsland och som utgör ett helt särskilt problem;  italienska, spanska, grekiska medborgare osv som söker jobb och som helt enkelt utnyttjar rörelsefrihetsmålet sanktionerat av EU-stadgarna och som i strikt bemärkelse borde kallas icke bosatta eller icke folkbokförda EU-medborgare.

Och sedan finns det ” EU-migranter”: tredje lands medborgare som har varit bosatta i ett EU-land med permanent uppehållstillstånd. Det är den här tredje gruppen som denna artikel handlar om.

En grupp av EU-migranter, som har varit i Stockholm ett varierande antal månader, och som ursprungligen kommer från Nigeria, Senegal, Ghana, som nästan alla har varit bosatta i åratal i Italien eller i Spanien, bestämde sig för några månader sedan att organisera sig för att hjälpa de nyanlända landsmän som kommer till Stockholm. Och samtidigt för att själva ta hand om sin egen situation.

Till skillnad från de svenska hjälporganisationerna, vet de väl var de kan finna sina landsmän. De söker dem främst på Centralen, under vissa broar och på andra boplatser. De ger dem tips och information: var de kan få hjälp med basbehov, vilket jobb de kan ansöka, vilka hyresvärdar de måste undvika osv. De försöker även nå sina landsmän innan de åker i väg (från Italien eller Spanien) och informera dem om verkligheten i Sverige så att de inte har orealistiska förväntningar.

De samlar till och med pengar för att betala återresan till dem som inte har någon möjlighet att hitta arbete här, t ex därför de varken kan svenska eller engelska eller för att de inte har det rätta uppehållstillståndet i ett EU land . (Om man läser i det italienska Inrikesdepartementet vilka krav det finns för att få permanent uppehållstillstånd, såsom fem år uppehåll med uppehållstillstånd, ingen vistelse utanför Italien längre än sex månader, kontrolluppgifter, inkomstdeklarationer, lämplig bostad, språktest och så vidare, är det inte förvånande att det är inte många som har det).

De har samlat ett 40- tal medlemmar och har bildat en förening. Centralen är styrelserummet.  Styrelsen, (ordförande, sekreterare, kassör och dylikt, några av dem bor på gatan) brukar träffas på en bänk på Centralen. De kommunicerar med varandra via mobilen.

Nu vill de formalisera föreningen och de får hjälp av Stadsmissionen och andra hjälporganisationer för att skriva stadgarna och för att organisera det konstituerande mötet, som borde äga rum den 28 april.

Det är stolta män, medvetna om sina rättigheter, de vill inte ha allmosor utan jobb, möjlighet att lära sig språket, hitta de värdiga boförhållandena och ha rätt till sjukvård.

Bakgrundsinformation:

Som följd av den ekonomiska krisen i många EU-länder, ökar antalet EU-migranter som kommer till Sverige. Många av dem är medborgare från tredje land med permanent uppehållstillstånd; de kommer ursprungligen från Nigeria, Senegal, Ghana, Marocko och andra afrikanska länder och har arbetat och levt åratal i något EU-land, främst Italien, sedan Spanien. Ibland till och med 10-15 år.

De har varit de första att bli uppsagda, arbetslöshetsförsäkring har gått ut och besparingar har tagit slut. Då söker de arbete i ett annat EU-land. Många kommer till Sverige. De har ofta en gedigen yrkesutbildning och arbetserfarenhet, de har gått yrkesförberedande kurser eller kurser i säkerhet på arbetsplatsen, många av dem kan engelska, utöver italienska eller spanska.

Enligt frirörlighetsmålet har de rätt att söka jobb i Sverige i 3/6 månader. Men de har inte rätt till sjukvård (om inte de har det europeiska hälsokortet , vilket många inte fick eller glömde att ansöka), inte rätt till SFI-kurser (reserverade till dem som har fått uppehållstillstånd), inte rätt att sova i de vanliga härbärgen (i härbärgen  där EU-migranter kan gå är antalet platser ytterst begränsad).

De söver på gatan, hos bekanta eller blir offer för den svarta bostadsmarknad där de får betala ibland mera än 3000 kronor för ett rum eller en säng i ett rum, utan något kontrakt, med risk att bli utsagda utan varning och oftast utan rätt att använda platsen där de bor som postadress.

För att få uppehållstillstånd i Sverige, de eftertraktade fyra siffrorna, måste de skaffa ett arbetskontrakt för åtminstone  12 månader och tjäna minst 13 000 kronor i månaden före skatt.

De blir utnyttjade på  den svarta arbetsmarknaden , får dålig betalningen och ibland ingen betalning alls. Men de har inget val . de måste skicka pengar till familjen som oftast finns kvar i Italien eller i ursprungslandet.

Den vita marknaden är ytterst begränsad om de inte kan svenska eller åtminstone engelska och många arbetsgivare vet inte att de få ge dem jobb även om de inte har det riktiga personnumret.

De får lite hjälp, när det gäller basbehov och information, av frivilliga organisationer som Crossroads (Stadsmissionen),  Frälsningsarmén, Röda Korset och dylikt. Och en kväll i veckan kan de få sjukvård hos Läkare i Världens mottagning.

Antonella Dolci