VAD MAN INTE VET OM AMALFIKUSTEN

LA MAESTOSA CATTEDRALE FOTO DI ANGELO TAJANI


LA MAESTOSA CATTEDRALE
FOTO DI ANGELO TAJANI

Ursprunget till Amalfi och andra småstäder vid Amalfi kusten är höljt i moln av legender. Det framgår enligt vittnesmål av den grekiska geografen Strabon (första århundradet före Kristus.) att Amalfikusten nästan var helt i den klassiska tidevarvet och att den enda befintliga bosättningen på östra gränsen vid Amalfikusten verkar ha varit den etruskiska byn Marcina som förmodligen sammanfaller med dagens Vietri sul Mare.
De olika legenderna som uppstått om Amalfis ursprung har gemensamt att det var romarna som grundade staden. Det mest populära episka äventyret berättar om en grupp av romerska patricierfamiljer som, vid tiden för östromerske kejsare Konstantin, skulle flytta till Konstantinopel när de blev överraskade av en våldsam storm i Joniska havet och tvingades ta sin tillflykt till Ragusa, i Dalmatien. Efter en kort paus återupptogs seglingen och att de mellan Palinuro och Pisciotta, vid det Tirrenska havet, grundade en by som uppkallades efter floden som flöt in i den plats som kallas Melfi.
Hotade av de ofta förekommande anfallen av vandalerna, trodde de sig vara säkra på Eboli, där de stannade länge. Under tiden fortsatte de att utforska de närliggande områdena. De upptäckte en väl skyddad och vattenrik dal, där de bestämde sig för att bosätta sig permanent. Efter en inledande bosättning i Scala, grundades två städer i de underliggande dalarna. Den ena staden gavs namnet Amalphia, till minne av byn i Lucanien som de lämnade och Atranum, dvs "mörk" på grund av de bergsmassiv som reser sig, i den smala dalen.
Den maritima staden framträder officiellt i historien i ett brev, skrivet år 596 av påven Gregorius den store, i vilken en hänvisning görs till biskopen i Amalfi. Amalfi definieras i texten Castrum, d.v.s. en befäst by. Faktum är att Amalfi under en lång tid tjänade som fristad från anfall av de langobarderna i Benevento (som slutligen segrade) pga sitt läge längs södra gränsen av det bysantiska hertigdömet Neapel. På grund av förräderi från vissa lokala familjer, stormades staden och en del av befolkningen deporterades.
Men folket i Amalfi, som efter omorganisation och tack vare den interna uppdelningen av Longobardiska domstolen, lyckades befria gisslan och plundra Salerno och grundade den oberoende republiken den första september 839. Födelsen av republiken vid Amalfikusten innebar att de frigjort sig från hertigdömet Neapel och Lombardiska furstendömet i Benevento.
Republiken omfattade Amalfikusten från Cetara till Positano, kedjan av Lattari berget med bergsbyarna Scala, Tramonti och Agerola, Stabianområdet med Lettere, Pimonte och Gragnano, ön Capri och den lilla skärgården Sirenuse framför Positano. Gränserna vaktades av slott och befästningar som också fanns, av vilkas ruiner delvis fortfarande finns bevarade i de viktigaste centra.
Sedan det åttonde århundradet, var Amalfi närvarande av kommersiella skäl i östra Medelhavet och i de viktigaste centra i bysantinska och arabiska Afrika och gav upphov till riktiga kolonier med hus, kyrkor, kloster och sjukhus.

Den handel som utgick från Amalfi hade sina fästen i de nämnda områdena och vinsterna var betydande för sjörepubliken och kom att kallas en av de mest välmående städerna i Longobardiet och ett stort kosmopoliskt centrum. Affärerna fick också stor drivkraft från sjölagen, vid namn Tabula de Amalpha, en samling av förordningar som reglerar förhållandena mellan skeppsredarna, kunderna och besättningsmedlemmarna på de fartyg som användes för att transportera varor.
År 1131 erövrades Amalfikusten av normanderna, som stadfäste slutet av självständigheten för hertigdömet Amalfi och födelsen av Konungariket Sicilien. Hansa förbundet skapades i Norden efter de fyra italienska marina republikernas framgångar i och utanför Medelhavet.
Under det trettonde århundradet som var ett särdeles gynnsamt tidevarv för kustens samhällen, förverkligandes en anmärkningsvärd rad av offentliga arbeten och monument. Paradisets kloster och kryptan i Domkyrkan, samt ett kloster invigd av den helige Franciscus på 1200-talet vid Amalfis infartsväg för att nämna några. Det förekom några viktiga innovationer inom sjöfart samt inom den ekonomiska och rättsliga sektorn. Användandet av kompass infördes. Man tillämpade tekniker för papperstillverkning lärt från arabvärlden. Slutligen satte domaren Giovanni Augustariccio år 1274, ner ”Consuetudines Civitatis Amalfie”, dvs stadens Amalfis sedvänjor, på pränt.
Den vackra turistorten visar under slutet av trettonde århundradet och några sekler framöver med stolthet upp en ansenlig papperstillverkning, representerad av en blomstrande aktivitet i hantverksnivå och av små pappersbruk byggda längs de klara vattendrag, den enda drivkraften för dussintals bruk som än idag rinner
genom de små byarna som ligger mellan dalgångarna längs kusten, från Atrani i Minori, Maiori från Vietri sul Mare.
I den första delen av det fjortonde århundradet totalförstördes ekonomin vid Amalfikusten av naturkatastrofer. Amalfikusten var redan sedan tidigare försvagat och skadat av kriget (dei Vespri siciliani) på Sicilien (1282).
Från 1392 till 1583, leddes hertigdömet Amalfi av adliga familjer såsom Colonna, Orsini, och slutligen Piccolomini. Hertig Ottavio Piccolomini som deltog i det trettioåriga kriget i Lützen, var den siste i raden av feodalherrar i Amalfi. Det var under denna tidsperiod som många pastafabriker utvecklades i Amalfi, Minori och Atrani och som gjorde pasta från Amalfikusten känt över hela södra Italien.
Under det 17.e och18.e århundradet genomgick staden och dess territorium en total förnyelse av konst och barockarkitektur. Särskilt tydligt avseende de religiösa monumenten.
På artonhundratalet återupptäcktes Amalfikusten som en plats för vistelse och ateljé för många utländska Grand Tours resenärer och konstnärer. Landskapet, monumenten och scener från vardagslivet blev en rik inspirationskälla för författare, målare, arkitekter från hela Europa.
Under de första decennierna av 1900-talet uppmärksammas successivt återigen de natursköna platserna och den historiska rikedomen av ett ökande antal beundrare och återger Amalfikusten en ledande position på den internationella turistarenan.
Ett besök på det antika skeppsvarvet som idag hyser stadens Museum och den mäktiga Domkyrkan skulle räcka för att kunna förstå hur ärorik den lilla turiststaden var under dess glansperiod.
 

Påsk i Amalfikusten
Festligheter och traditioner är nära knutna till den kyrkliga kalendern på Amalfikusten, som börjar med Påskveckan och kulminerar med evenemang i hela kusten med de många "Via Crucis" och suggestiva liturgiska processioner som är upptakten till påsk.
Bland dessa processionen om Kristus död som hålls på långfredag väll längs de mörka gatorna i centrum av Amalfi.

 Jul i Amalfi
Den andra stora religiösa händelsen är julen. På Amalfikusten liksom på andra håll i Neapel-området, kännetecknas julen av uppsättnig av krubbor som på Amalfikusten är placerade även i grottor och fontäner som t.ex. i Smaragdgrottan i Conca dei Marini, som blir målet i samband med en undervattens procession, oftast tv-sänd av Rai.

 Religiösa högtider i Amalfi och festen av Apostel Andreas
Stor vikt läggs även vid de religiösa och civila evenemang för att hedra de heliga, särskilt Apostel Andreas, stadens skyddshelgon vars reliker fördes till Amalfi år 1208 av kardinal Pietro Capuano efter korsfararnas erövring av Konstantinopel. De relikerna vördas Domkyrkans krypta. Under 1300-talet besökte den heliga Birgitta Amalfi för att bedja vid Apostel Andreas grav, i enighet med den uppmaning hon fick av Gud och som hon beskriver i början av den sjätte uppenbarelsen.
Ur ett sekulärt perspektiv är fester och traditioner i Amalfi — som i hela syditalien — viktiga tillfällen att återupprätta "familjens anknytningar" (en av stöttepelarna i södra Europas samhällen). I synnerhet på årsdagen av skyddshelgonet deltar många människor som har utvandrat från Amalfi runt om i världen i festligheter eller skickar hälsningar och minnen till deras hemstad.

 De fyra maritima republikernas regatta
Var fjärde år tävlar ekipagen från Amalfi, Pisa, Genua och Venedig, i samband med den historiska regattan i respektive vatten. I år, den 16 juni, är Amalfi värd för evenemanget som direktsänds i Rai TV.

 Typisk mat vid Amalfikusten
I Amalfi förbereds en utmärkt hemgjord pasta, Scialatielli, med hackad persilja, peppar och parmesan ost och toppad med färsk tomat sås och olika sorts musslor. Crepes fyllda med lokal salami, mozzarella och ricotta i béchamelsås, smaksatt med peppar och parmesanost.  Soppa med endivsallat och fattigmans salami, en typisk svart grönsak, kål och andra grönsaker kokas i hönsbuljong med pezzentë (lokal korv fylld med fläsksvål och slakteri biprodukter smaksatt med nejlika och litet spansk peppar). Profiteroles med citron samt citronkakor i olika varianter.
Semestertiden och högtider är också ett tillfälle att förbereda rätter och andra läckerheter av kvalitet eller av särskild form. Tänk bara på zeppole: en typisk dessert bestående av kringlor fritterade i honung med strössel som serveras till jul och den helige Josef dagen, den 19 mars. Pastiera (tårta med korngryn, ricotta och vaniljkräm) och la minestra maritata (den bortgifta soppan), rätter som lagas på påsken, samt andra saker som är mer att njuta av än att beskriva. 

Vin
Ravello har alltid haft ett gott namn bland vinkännare, speciellt Gran Caruso rosé, som under Atlantfartygens guldålder serverades ombord. Tramonti och Furore området, respektive på östra och västra Amalfikusten, har under de senaste årtionden framställd fina viner som enbart kan fås på de lokala krogarna p.g.a. den begränsade produktionen. 

Rekord i äktenskap.
En intressant notering från Amalfi är att staden är en av de favoritplatser för firandet av äktenskap av par som kommer från alla delar av Italien och i gradvis ökande även från utlandet. Fenomenet har uppmärksammats av New York Times, som tillägnade ett särskilt reportage om Amalfibröllop, ett reportage som också citeras av andra europeiska tidningar. 

Och till sist!
Limoncello är en likör som förekommer sedan länge på Amalfikusten. År 1972 började en berömd odlare vid namn Luigi Aceto att göra hemgjord Limoncello av de avlånga citronena från Amalfi till försäljning. Sedan dess har många företag växt fram, även kända likörfirmor, som börjat producera Limoncello i industriell skala.
Concierto, som förekommer sedan länge i Maiori, är en symfoni av naturens ädla och vilda bär som plockades och blandades av munkar för tillverkning av en stärkande, väl smakande och lagom stark likör. 

 Angelo Tajani (traduzione di Giovanna Lundström Tajani)