När socialforsking blir roman – Intervju med Melania Gaia Mazzucco

FOTO AV Gian-Luca Rossetti

FOTO AV Gian-Luca Rossetti

Melania Gaia Mazzucco är en känd författarinna från Italien med många läsare. Melania skriver inte bara romaner förankrade i den sociala verkligheten, utan är också forskningsjournalist. Dessa artiklar publicerar hon i olika media, framförallt i dagstidningen La Repubblica, artiklar som sedan blir böcker. Melania Gaia Mazzucco deltog i årets bokmäss i Göteborg för att presentera sin senaste bok ”Du är som du är” (Contempo förlag) och för att delta i genusseminarier. Författarinnan gästades senare det italienska kulturinstitutet i Stockholm. Förutom ”Du är som du är”, har även hennes böcker ”Limbo” (Contempo) och ”Vita” (Norstedts) publicerats på svenska.

Jag träffade henne för en intervju.

 

Jag skulle vilja börja med att ställa dig en fråga om förhållandet mellan skrivandet (romanförfattare) och konstkritiken.

Min bok, Il museo del mondo (Världsmuseet) består av 52 porträtt av konstnärer som tidigare publicerade i La Repubblica. Innan det hade jag skrivit en framgångsrik bok Tintorettos dotter La lunga attesa dell'angelo (Den långa väntan på ängeln), samt en omfattande biografi, mer än 1000 sidor, Jacomo Tintoretto e i suoi figli. Storia di una famiglia veneziana  (Jacob Tintoretto och hans barn. Historien om en venetiansk familj).

Jag är från börja idéhistoriker och historiker med fokus på samtida litteraturen. Jag började dock intressera mig för Tintoretto efter att jag varit i Venedig och sett en nästan okänd målning av artisten: La presentazione di Maria al Tempio (Den saliga Jungfrun Marias tempelgång) i Madonna dell’ortos kyrka i Cannaregio. Det var en målning som fullkomligt bländade mig.
Där började min research om Tintoretto. Jag skrev La lunga attesa dell' angelo, som främst handlar Tintorettos dotter Marietta, en mycket duktig målare som hade kunnat bli lika känd och framgångsrik som andra kvinnliga målare, så som Sofonisba Anguissola. Men hennes far sade nej och tvingade henne att stanna kvar hos honom. Senare skrev jag som sagt också en mer vetenskaplig bok om Tintoretto och hans familj. Böckerna blev framgångsrika, så efter det fick jag många nya förfrågningar om att fortsätta skriva konstbiografier och romaner.

Men jag är inte en konsthistoriker, jag blev en sorts mecenat eller snarare ”intendent” i sökande efter en balans mellan roman och research.

 

Boken ”Sei come sei” (Du är som du är) är historien om två homosexuella män, som vill bli föräldrar och betalar en surrogatmoder för att alstra ett barn. Spermadonatorn och den ene mannen i paret, Cristian, dör dock. Giose, den andra förälder, blir ensam kvar och accepteras inte av familjen kring honom. Dottern, som aldrig haft en mor, söker sedan upp honom och när hon äntligen finner honom upptäcker hon en tidigare okänd värld.  Det finns en ganska stor polemik om surrogatmödrar även i Sverige, vill du tala lite mer om detta och om boken?

Boken är en historia om ett förhållande mellan en far och en dotter. Mina romaner är relationsromaner, det är familjen sp, intresserar mig mest. Den här gången har jag skrivit om de nya familjerna, regnbågsfamiljerna. Och därför om förhållandet mellan en far som är gay och en dotter som aldrig haft en mor. Allt detta är fortfarande ett tabu i Italien, någonting man ska inte tala om. I Italien finns fortfarande problem att acceptera samboförhållanden mellan heterosexuella, och det är självfallet än svårare för de som är gay.

Jag tycker att detta inte beror på italienarna, folket är mycket mer öppna och” progressiva” än sina politiker. Ja, jag vet att situationen i Sverige är helt annorlunda och att ni har svårt att begripa detta eftersom staten och till och med kyrkan lagstiftar äktenskapet mellan personer av samma kön. Fast vill jag påpeka igen, för de vanliga medborgarna, åtminstone för den största delen bland dem, är detta inte längre något tabu. Det finns miljoner av regnbågsfamiljer som har ”kommit ut” och därför ännu flera är deras släktningar, mormor, farbror, kusiner osv.
Diskrimineringen blir svårare och svårare.

 

Du tog upp denna problematik redan i  Il bacio della medusa (”Medusas kyss”), som var din första roman.

Ja det handlar om kärleken mellan två kvinnor på ett mentalsjukhus i början av 1900-talet. Lesbianism kallades då ”Tribadism” och man blev intagna på mentalsjukhus för detta. (Namnet är av en lesbisk samlagsställning. Den kallas i vardagligt språk för saxande och går vanligen till så att en kvinna gnider sitt underliv mot ett objekt eller en partners kropp för sexuell stimulering).

Det som saknas i Italien idag är den politiska tapperhet som krävs för att inte diskriminera människor. Politiker är rädda för den katolska kyrkan och för sin egna trångsynthet. Men även kyrkan dementerar dem rätt så ofta med undantag för de mest reaktionära kretsarna. Jag tycker att det handlar mer om ett politiskt än ett socialtproblem. Ja, boken Così come sei skapade kalabalik i Italien när den kom ut, jag blev anklagad och hotad. Det som för mig var berättelsen om en social verklighet hade blivit ett problem för några.

Jag vill inte diskutera problemet från en etisk synvinkel, jag är ingen politiker eller debattör, jag berättar historier, och jag vet att det finns arbetarfamiljer som känner samma behov att göra det och som gör det. Du är som du är blev min mest sålda bok och inte bara i gaykretsar.

Limbo är en annorlunda roman. Den handlar om en kvinnlig officer i Afghanistan. Hon är kapten som under en terrorattack blir svårt sårad. Kvinnan, som heter Manuela Paris, fortsätter att vara soldat, en krigare, även när hon kommit hem. Hon vill komma tillbaka till befälet för att fortsätta sin karriär. 

I”Limbo” var jag intresserad av att skriva en historia som kunde motbevisa ett annat tabu: det om kvinnosoldater. Kvinnorna under 1900-talets krig tog framför allt på sig rollen som sjuksköterska, som medhjälpare. Idag är situationen annorlunda. Kvinnorna deltar till det som kallas fredsbevarande styrkor i länder som t ex Afghanistan, men i verklighet förblir de krigsstyrkor och kvinnorna gör kriget som äkta krigare.

Kvinnliga soldater som Manuela väljer armén för att göra karriär. Litteraturen har inga kvinnor som kom hem efter kriget, inte den italienska i alla fall. Jag ville skapa en gestalt.

Patriarkatet ser kvinnan och kriget som två saker som är i öppen motsats eftersom kvinnan ger liv. Men det har inte alltid varit så. Tänk på figurer som Clorinda och Bradamante, det var på 1500-talet och Ariostos kvinnor var inte bara den söta Angelica. I min research har jag upptäckt att kvinnorna som läste Ariosto på 1500-talet föredrog gestalter av krigarinnor framför älskarinnor. Sedan från 1600-talet har kvinnorna försvunnit från slagfältet. Här i Norden har ni en stor tradition av kvinnliga krigare under medeltiden, eller hur?

 

Din roman Un giorno perfetto (” En perfekt dag”, Lou Reeds A Perfect Day) handlar omurban desperation medan Vita är en historia om en utvandring. Aktuella ämnen tycker jag.

Un giorno perfetto (har inte utkommit på svenska) är berättelsen om en familj där mannen slår sin fru. Han vill döda henne men misslyckas, då försöker han istället döda sina egna barn men misslyckas även med detta. Men det sociala problemet kvarstår.  Romanen är en sorts kontra-noir.

Även ”Vita”, för vilken fick jag ett Premio Strega, är en roman med en socialbakgrund. Den är berättelsen om min farfar som emigrerade till USA och Vita var namnet på hans kvinna. Vita (som på svenska betyder liv) blev grund av olika omständigheter aldrig min riktiga farmor. Romanen är en migrationshistoria. Genom att studera min egen familj och släkt har jag upptäckt att den historia är något som är densamma i hela Europa, för alla länderna i Europa. Idag, kanske beroende på okunskap och brist på kultur, har vi fortfarande inte funnit balansen mellan det förfluten, som drabbade oss, och nuet som drabbar andra. Dessa människor som kommer i tusentals till våra länder är någonting som den nutida cynismen tycker tillhöra en extern verklighet. 

Vilken skillnad finns mellan journalistik och litteratur?

Alla mina berättelser är resultatet av en granskning. En granskning som jag sedan förvandlar till en roman. Det är ett äventyr som jag delar med mina läsare. Även Limbo berättar en historia som har en granskning bakom sig och Vita också.
Jag upptäckte att min farfar, som var från en liten ort mella Rom och Neapel, hade aldrig sett Rom, aldrig Neapel. Den enda stora metropol han såg var New York. Han kunde bara tala sin bys dialekt, med där i New York, lärde han sig att bli en italienare i USA. 

Om du tänker efter det kan vara samma story för en emigrant från Bangladesh.  Män och kvinnor som liknar lantarbetarna i början av 1900-talet i Italien och Sverige. Kvinnor och män som upptäcker en värld som till dem är helt främmande. Och vi i Italien blir som Amerika med min farfar, med den skillnaden Italien hjälper dig inte. 
Jag förstår att det handlar om olika nationella historier, men i farfars USA fanns en mottagandespolitik som hos oss saknas nästan helt eller som i alla fall är kaotiskt. Jag vet inte, kanske finns det i Sverige.

Skriver du någonting just nu?

Jag arbetar med en ny Museo del Mondo och på en ny roman som inte är avslutad än. Dessutom har jag börjat en research om en kvinnlig konstnär som liknar Tintorettos dotter och som jag tror många inte känner till.

Vad tycker du om Sverige?

Även om jag har varit här flera gånger har jag en ganska begränsad erfarenhet av Sverige. Här finns det mycket som jag får känsla borde byggas om. I Italien är Sverige känd för sina deckarförfattare, och det är bara en liten elit som känner till andra, säkert mer betydande, författare. Det är säkert samma sak här för de italienska författarna. Vi översätter flera författare än ni tror jag, men detta kan beror på engelska som är Sveriges andra språk, varför översätta en bok om folk kan läsa den på engelska?

 

Intervjuare Guido Zeccola