Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt. En intervju med Marco Missiroli.

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso, och Premio Bergamo samt Tondelli.

På sin sida har han både en del av kritikerkåren och den breda publiken. I samband med de italienska språkdagarna i Stockholm träffade jag honom på det italienska kulturinstitutet, för att bland annat tala om hans senaste bok ”Elefantens sinne”, översatt av förlaget Contempo.

Du är ung men du har ändå redan publicerat flera böcker. ”Ricordo senza coda” (Svanslöst minne), ”Bianco” (Vit),”Il buio addosso” ( Dunklet över oss) och ”Il senso dell'elefante” (Elefantens sinne), nu utgiven av Contempo. Du har fått några av Italiens mest intressanta priser, hur känns det egentligen att stå i rampljuset?

Jag måste erkänna att när jag var tonårig läste jag sällan böcker och tänkte aldrig att jag kunde bli författare.Min första bok läste jag när jag var 20 och sedan publicerade min första roman när jag var 22. Allting gick så fort. 

Ja, priserna har hjälpt mig mycket förstås. Campiellopriset för debutanter gav mig självförtroende men inte bara det, läsarna verkar tycka om mina böcker och jag tror det beror på vad de finner i dom, den politiska och sociala tematiken jag tar upp.

Jag tror dock föreslå ett nytt sätt att skriva om dessa gamla teman, kanske sedda med en ung människas ögon, utanför den politiska palatset och etablissemanget. Läsarna kanske tycker att jag representerar ett nytt sätt att skriva om dessa gamla teman, sedda med en ung människas ögon, en människa som står utanför etablissemanget. Och är det så, gör det mig glad.

En sak som kännetecknar ditt sätt att skriva är hur du använder språket. Du har inte den språkliga experimentlustan som självändamål, utan snarast får jag känslan att du litar på styrkan orden besitter.

Lysande, där tycker jag du har helt rätt. Språket och berättelsen går sida vid sida. Om du har en underbar historia att berätta men inte besitter ett språk och en stil som kan fascinera... nej då fungerar det bara inte.

Naturligtvis gäller motsatsen också, stilen utan berättelsen eller historien förblir inget annat än en språklig övning.

Ändå är skrivtekniken en aning viktigare än berättelsen för mig, ett exempel på det är skrivkonsten hos nobelpristagaren Patrick Modiano. Jag försöker hitta fram till ett språk som är både väsentligt och poetisk.

När ett skrivande är för skelettartad och essentiellt riskerar det att bli till en hymn över det samtida chattspråket, men om det är för poetisk kan det istället skapa missförstånd.

Jag hoppas ha skapa ett sätt att skriva som lyckas balansera sig mellan ena och den andra. Jag har arbetar med ett relativt begränsat ordförråd, som det hos till exempel Georges Simenon, mina meningar kan verka enkla men de ändrar sig ständigt. Jag vet inte om läsaren märker det men det finns en planerad rutt bakom varje mening, såsom hos Roberto Calasso (känd italiensk författare och förläggare). 
Att skapa en egen, personlig stil kräver mycket energi, och detta är någonting som jag tycker saknas hos de flesta samtida, italienska författarna.

Ja, och jag tackar dig för energin du sätter i spelet. ”Elefantens sinne” baseras på berättelsen om blodsbandet mellan en far och ”sina” barn. Boken berättar historien om en f.d. präst Pietro som lämnar Rimini för Milano, där han blir vaktmästare på en stor bostadsrättsfastighet. Det finns drag av självbiografi i romanen men min fråga är: Finner du en analogi mellan prästyrket och författarskapet? Romanens kärna är visst människan, som här blir analyserad på djupet men aldrig utdömd.

Ja, kanske är det så. Pietro är en mentalberättare och han och jag har samma yrke, vi skapar länkar mellan de olika människorna som bor i byggnaden. När två ensamheter möts förvandlas de till solidaritet. Detta är kanske romanens viktigaste budskap och dess filigran. Det handlar om en solidaritet som är förvärvad, genomliden, aldrig grundlös och som gör mötet möjligt.

Det som fascinerar mig det är att Pietro har nycklarna till alla dörrarna. 

Pietro öppnar i bland en dörr, det gör han när han är säker på att husägaren inte kommer tillbaka. Men det gör han inte för att snatta något, nej, han gör det kanske bara för att testa tofflorna vid sängen, som fortfarande är varma av personens närvaro... Varför gör han det? Ja, det är den första av de fyra hemligheterna i den här boken. Så fort läsaren upptäckt en av dessa hemligheter introduceras en ny, och så vidare.

Det finns en hjärtpunkt, en kärna som läsaren upptäcker i slutet. Blodsbandet behöver inte vara vittnesmålet av en ”biologisk” förbindelse, utan kan vara en faders hjärta som öppnas för de som inte nödvändigtvis är hans egna barn.

Idén om romanen fick jag när jag läste i en tidning om tre elefanter på Sri Lanka. Ett tåg var nära att köra över en liten elefant när två stora och vuxna elefanter kastade sig framför tåget så att det spårade ur. De stora elefanterna dog men den lilla förblev oskadad. Och lustigt nog var att den lilla elefanten inte ens var deras biologiska barn!

Det osjälviska uppoffrandet finns också mellan människor, och det är ensamheten som gör det starkare och orubbligare.

Det finns en kvinna i romanen, Celeste, som verkar klivit rakt ut ur en av Fellinis filmer.

Ja, vi befinner oss i Rimini år 1965, då var staden riktigt felliniskt. Celeste är en kvinna som Pietro träffade när han var katolsk präst, hon är en gammal kärlek. Han tar med sig henne till Milano när han lämnat ett prästerskap han hade aldrig valt bakom sig. Celeste, och namnet bär också denna betydelse, är någonting ljust i Pietros liv.

För att komma tillbaka till språket. Du använder skiljetecken på ett ganska fritt sätt...

Jag använder korta meningar för att sedan plötsligt skriva några betydligt längre. Det är som la petite musique (den lilla musiken) som Céline kallade sitt sätt att använda skiljetecken, de tre punkterna . . . som separerar en mening från en annan. Eller hos Flaubert, detta skapar en artikulerad rytm som förbinder ordet med meningen. Språk, musikalitet och betydelse är viktiga i mina böcker, men de måste finna en ömsesidig harmoni, annars fungerar inte boken och allt blir tråkigt. Om en författare inser att böckerna han/hon skriver är tråkiga, då är det bättre om han/hon koncentrerar sig på något annat jobb.

Din nya bok kommer ut i februari?

Ja, boken heter ”Atti osceni in luogo privato” (”Sex på privat plats”) och handlar om det sentimentala och sexuella livet hos ung person mellan att han är 12 tills han blir 36. Först utspelar det sig i Paris, sedan i Milano. Han träffar artister, författare och filosofer i ett Europa mellan mitten av 1970-talet och ungefär fram till idag.

En berättelse om sorg, problem, glädje och svårighet som en ung man kan gå igenom. Vad är obscent? Vad betyder frihet? Finns det någonting obscent i våra sexuella läggningar? Det är några av frågorna som boken ställer. Men det är inte en erotisk berättelse, sexualiteten är del av ett sökande och tillhör pojkens livserfarenheter, sexualiteten spelar inte en underhållande roll hos honom. Det är något som förvånar honom hela tiden.

Guido Zeccola