Det är medvetenheten om kön och genus som skapar vår identitet

Intervju med Tiziana Lucian

Tiziana Luciani är psykoterapeut och författare, hon föddes i Rom men bor i Perugia. På grund av sitt arbete reser hon ofta i Italien och utomlands. Tiziana och jag känner varandra sedan många år, och jag har alltid uppskattad i henne stränghet och ömhet som  olika men förenade delar av hennes sätt att erfara ”Händelsen” i livet och i arbetet. Tiziana Luciani gav ut en ny bok i Italien ”E corrono ancora. Storie italiane di donne selvagge” ( Och de löper fortfarande. Italienska historier om vilda kvinnor) som just kommit ut hos förläggaren Frassinelli. Jag träffade författarinnan för en intervju.

Din senaste bok E corrono ancora, ger röst till en pluralitet av ”vilda” kvinnor, alltså  de som  inte låter sig ramas in, en pluralitet som blir koral i bland. 
Ändå kan jag inte kalla din bok feminist utan ”kvinnlig”. Har jag fel?

Jag har varit med i den italienska feministrörelsen och ordet feminist är, för mig, inte någonting jag tänker distansera mig från, utan är den ömma och hårda delen av min utvecklingsprocess som flicka och sedan som kvinna. Samtidigt tycker jag mycket om när du definierar min bok som ”kvinnlig”.
Jag känner, tack vara mina feministiska erfarenheter och många andra saker som livet gav mig, att det är ett välsignande att vara kvinna.  E corrono ancora,  ja det liknar en kör, men en kör där du kan i bland tydlig skilja vissa röster från de andra, och kören, ja kören sjunger stumt då och då, i väntan på att varje enskild kvinna startar sin kort eller lång sång.
 Dessa sånger är de otaliga berättelserna och vittnesmålen om personliga livserfarenheter, lyckliga eller tragiska, som boken innehåller.

Med ordet ”kvinnlig” menar jag de kvinnorna du väljer att ge röst i din bok, med hjälp av citat från kända böcker och av fruktbara samtal med dina patienter. Du befriar kvinnan från den okända kontinenten som Lacan talade om, och sedan från  alla dessa freudianer som ställer frågorna utan att sedan kunna ge dem ett svar...

Ja, Lacan själv ställde frågor som inte hade lösningar eller som han vägrade finna en lösning till. Liksom  Oidipus sfinx...
Jag tycker att många flickor och kvinnor söker en dialog med de andra, killar och män, de som befinner sig på den andra sidan, men dialogen kompliceras kanske av den större möjligheten som kvinnan har att uttrycka känslor och emotioner, och av den lite mer begränsad kunskap som den manliga världen har om dessa ”svävande” världar. Tydligheten och en viss geometri som tillhör det manliga och behagfullheten och komplexitet som är kvinnlig, när de rackar bli ensidiga och envisa , blir de stumma som sfinxer och så börjar de ställa frågor och charader till varandra.

Vilken skillnad finns mellan ”Världen” och den kvinnovärld som du i din bok kallar ”handgjort”.

I en digitaltid där allting aktiveras och beslutas av ett fingers rörelse (digita betyder på latin röra med fingrarna) boken E corrono ancora  föreslår i varje kapitel kreativa aktiviteter som får med sig händerna i sin helhet, inte bara fingrana.
 Kvinnovärlden blir  handgjort, i det kvinnliga arkaiska, fjärran, sovande,  minnet, finns ett mer konkret närmande till existensen, en mer praktisk ”kunna göra” gentemot mannens verklighet.
 Och, även där vi, i vissa situationer, inte tycks kunna klara oss, finner vi alltid, som man brukar säga, ett sätt för att lyckas. Det var det som våra förmödrar , kunde göra väldigt mycket mer än kvinnorna idag, de hade ett otroligt hantverks förmåga.
I min bok påminner jag om dessa kunskaper och kompetenser från ett själv-terapeutiskt perspektiv. Jag förklarar: den fysiska eller psykiska smärtan, en svårighet, ett hinder, kan ändå finna en lösning, en utväg, om ”krisen” representeras eller berättas med hjälp av färger, kollage, assemblage, med  hjälp av passande texter eller modelleras med hjälp av formbart material liksom lera, vatten och mjöl...
Att kunna förvandla vårt eget obehag till någonting annat hjälper oss och vi mår bättre, detta blir någonting som vi blir kapabla att berätta om någonting vi lyckas humanisera. Även vår innevärld kan vara handgjord och bli mänskligare.

När jag läser din bok gråter jag lite av glädje lite av längtan. Jag tänker på viktiga läsningar i mitt liv som du citerar i din bok, och du citerar dem ty de liknar dig som kvinna. Men jag tänker också på Stabat mater av Julia Kristeva, på Kärlekens samtal: fragment av Roland Barthes men framförallt på Luce Irigaray från Speculum (kontra Freud) till Amo a te (jag älskar till dig)  kär att tala blir aldrig ett neutrum.

Säkert Kärlekens samtal: fragment  är fortfarande en viktig bok för mig och den citeras i boken. Jag tror att en person som lever en olycklig kärlekshistoria (mal d'amore) kan finna tröst  i den. Hur? Säkert inte med hjälp av de banala lösningarna som läroböckernas plåstdiagnostik bjuder på, utan med den underbara hjärtmedicinen som heter amplifiera. Amplifiera,  ett ord som, bara om du uttrycker det, öppnas  andningen i din bröst.  
Min kärlekssmärta, mycket privat, för att han eller hon inte känner för mig samma känslor som jag, genom en amplifiering finner känslan, en ömsesidig mänsklighet, någonting större och universellt, jag finner de ord som poeter och poetinnor har skrivit för att sjunga den olyckliga kärleken, och sedan finner jag bilder, musik, tankar” fragment”, som speglar den fragmentering i vilket mitt hjärta befinner sig, ett hjärta, som man brukar säga, i tusen bitar, men speglar också den mångfaldiga rikedom av olika erfarenheter som jag upplever.
När vi, när som helst i våra liv, blir än en gång ”kärlekssjuka” , blir vi återigen som tonåriga, vi börjar läsa om och skriva om dikter, till exempel. Barthes, med hans bok, skänkte oss det jag kallar ”amplifiering” , ett psykoanalytiskt instrument men också en mänsklig resurs som är till för alla.


Ditt tal och därför ditt sätt att berätta är aldrig neutrum, aldrig likgiltigt och indifferent, utan ständigt medvetet om genus, dessa nakna, råa, aldrig dödssprittande men levandegörande fragment är här för att befria.

Att vara medveten om genuset (gender) till vilket vi tillhör är början på vår identitet.
I min bok ofta deklineras de olika orden nu till femininum nu till maskulinum, men det icke ”neutralitet” i texterna är någonting som är bortom all lingvistik och grammatik.
Boken, som försöker identifiera i kvinnornas liv deras viktigaste etapper och vändpunkter, är full av manlig närvaro och av det maskulina.
Hur kunde annars vara?  I boken finns texter av poeter, liv av artister, dikter skrivna av förälskade tonåriga, pappors historier, det finns min egen far, min man, mina bröder, mina kärlekshistorier och historierna av många andra kvinnor.
Jag citerar till exempel den faderliga kärleken som André Breton visade till sin dotter Aube, till vilken önskar han att, i framtid, bli ”vansinnigt älskad”.    

Jag känner män som har läst min bok eller som läser den, de använder boken för att chansa möjliga lösningar på deras svårigheter och tvivlar, de vill gå djupare i deras förhållande med den kvinnliga världen, och de förvånar sig för att de upptäcker någonting de hade ingen aning om, de blir rörda att läsa historierna som kvinnorna berättar i boken.
Det finns vissa män som har mycket svårt när de läser kapitlet ” Orchi e Barbablu” ( Odjur och Bluebeard) som handlar om sexuellt våld mot barn, våldtäkt   mot kvinnor eller Femicide, män som efter läsningen känner sig starkare och djupare som människor.
Allt det som kan bidra till molnfria möten mellan män och kvinnor är viktiga för att börja känna varandra bättre, det är viktigt därför att det skapar ett rum mellan de olika genusen där kärleksmöten blir möjliga.

Din erfarenhet som terapeut tycks vara långt ifrån de freudianska divanerna …nej, din psykoterapi blir, för att parafrasera Angelo Maria Ripellino, en färd in i det underbara...

Ja, jag citerar Jung, Neumann, von Franz, Kast, Hillman, framförallt  Pinkola Estés, och detta bevittnar om min jungianska orientering, men jag gillar din definition av min psykoterapi som  färd in i det underbara.  Men du ska inte glömma att  det underbara gränsar till  det sublima och det sublima till det förskräckliga.
När jag lyssnar mina patienter berätta deras livs historier, blir jag alltid slagen med häpnad av den mänskliga naturens rikedom.
Det är oftast något helt unikt i deras slagkraft eller bräcklighet men de är unika också för de dunkla och förskräckliga erfarenheter de går igenom.
Vilka infernon bor in i oss!
Det är därför som allt detta kräver försiktighet och respekt, precis som det som en sång av den italiensk popsångaren Lucio Battisti säger (här på engelska ):

” In my heart,
in my soul,
there is a green meadow on which
none, none ever walked.
If you will want to meet him,
then walk gently because,
in my silence,
even a smile could make noise ”

Ofta vi som arbetar med terapin blir den enda verkliga bron mot den andra, den enda som man kan, med små stegen gå igenom, och sedan falla ned, fortsätta fram, springa tillbaka fulla av rädsla...

Den  symboliska triangeln Moder, barn, bröst föreslås i din bok genom den moderliga kroppen i förhållande till de jordiska elementen. Saknar den stora modern en relation med den gudomliga sfären?

Nej, den gudomliga aspekten finns i de långa delarna där jag skriver om Maria, jungfrun Maria. Oavsett om man är troende eller inte, Marias gestalt är mycket viktig för oss kvinnor.
I E corrono ancora försöker jag befria Maria från den tystnaden där kyrkan och traditionen har förvisad henne. Det är så som jag kan upptäcka hennes kroppsliga och mänskliga aspekter och därför hennes gudomlighet.
 När Maria förmänskligas då är hela mänskligheten som blir helig.
 I min bok beskriver jag de olika tavlorna som föreställer ”Maria Lactans” alltså Maria som ammar Jesusbarnet. Jag har organiserat laboratorier där kvinnorna skapar triptyker med  Maria som gestalt med hjälp av figurer, och kromatik och kollage spelar en viktig roll, deltagarna skapar, förutom bilderna, även personliga meningar om Maria och fina bön.
Jag gjorde detta många gånger och har alltid upplevt någonting som varit emotionellt mycket starkt.
Detta visar att den andliga aspekten hos kvinnorna är genuin och konkret.

Gud är närvarande i min bok även som sökande efter skönheten. Det sublima som visar sig genom traditionen, men också genom nuet , eller som nyfikenhet framför framtiden,  i  det  öppna förtroende. Detta kräver, i våra mörka tider, beslutsamhet och mod, någonting helt mänskligt, vilket Gud från sin himmel säkert tycker om, därför att han/hon ser att allt detta är  liv som motstår döden.

Sista fråga. Arbetar du på någonting nytt just nu? Finns en ny bok du tänker på?

Just nu gör jag research kring ett tema som intresserar mig mycket. De inter-generationella förbindelserna, det vill saga om hur mycket våra farmödrar och morfäder är närvarande i våra liv idag.
Det som av deras liv är fortfarande viktigt och aktuellt för oss.
Detta genom deras berättelser om det de har lyckats med och om det som aldrig blev till.
Dessa förluster finns ändå  kvar som dröm, kallelser, möte, vägar, saker som trotts allt påverkar oss fortfarande.
Ett sort stamträd av våra öden,  det som Italo Calvino beskriver i inledningen av Fiabe Italiane (italienska sagor) : ett öde som blir till.

Guido Zeccola