Italienarna bodde i egen koloni på Sävenäs

Fr.v. Romano Giorgi som 1961 flyttade från Italien till Göteborg, Italienska Föreningens ordförande Simone De Marchi och läraren Jacob Cavallin som skrivit och forskat om den italienska arbetskraft som SKF i Göteborg rekryterade. Foto: Mats Carlsson-Lénart

Fr.v. Romano Giorgi som 1961 flyttade från Italien till Göteborg, Italienska Föreningens ordförande Simone De Marchi och läraren Jacob Cavallin som skrivit och forskat om den italienska arbetskraft som SKF i Göteborg rekryterade. Foto: Mats Carlsson-Lénart

I slutet av 1940-talet slöts ett avtal mellan Sverige och Italien som gav italienare möjlighet att arbeta i Sverige, bland annat på SKF. De flesta blev kvar.

På sommaren 1947 anlände en första omgång italienska industriarbetare till Sverige för att jobba i svenska företag.

– De kom med tåg till Malmö där de tvångsduschades av bastanta kvinnor. Svenskarna var rädda för sjukdomar och även italienarnas högkvalitativa kläder brändes, säger läraren Jacob Cavallin som gjort ett specialarbete om de italienska arbetarna på SKF i Göteborg.

SKF i Göteborg var ett av de svenska företag som anställde flest italienare.

– Jag kom 1961 efter att ha sett en annons att svenska industrier sökte folk, berättar Romano Giorgi, göteborgare sedan 55 år.

Italienarna som kom under 1940- och 50-talen inkvarterades i den sk ”kolonin” som bestod av ett antal baracker som ställts upp på Sävenäs-området.

– Det var ett avgränsat område med bom och staket. Det berodde på att särskilda regler, bland annat gällande alkohol, gällde där, säger Jacob Cavallin.

Italienarna hade enligt avtalet mellan Sverige och Italien vissa rättigheter, bland annat skulle de serveras italiensk mat och kunna dricka vin till maten.

– I ”Röda baracken” tillhandahölls vin till italienarna. Det hände ibland att svenskar försökte få sig en flaska genom kolonins staket, minns Romano Giorgi som inte själv bodde på kolonin men som väl minns hur det var där.

Många av de inflyttande italienarna slutade som industriarbetare efter några år och öppnade i stället de första pizzeriorna.

– Däremot blev pizzabagarnas barn inte pizzeriaidkare utan de skaffade sig ofta en akademisk utbildning, säger Jacob Cavallin.

Pizzeriorna drevs vidare av andra, ofta invandrare från andra länder än Italien.

– Italienska invandrare har bidragit på många sätt till de svenska framgångarna under efterkrigstiden, säger Jacob Cavallin.

(Mats Carlsson-Lénart intervju av Jacob Cavallin i p4goteborg@sverigesradio.se)