Kärlekens kvintessens är en virvel

Intervju med Margaret Mazzantini

MargaretMazzantini är en italiensk författare som den svenska publiken borde känna väl till. Hon har inom loppet av tio år givit ut fyra böcker på svenska, och i dagarna ges hennes senaste Hela Härligheten, ut på Contempo förlag.

Margarets mor var en irländsk bildkonstnär och hennes far en italiensk författare. Hon har levt hela sitt liv i Italien och känner sig som en italienska.

Jag träffade Margaret under vad som var hennes första Stockholmsbesök någonsin.

Splendore, nu på svenska med titeln Hela Härligheten, är en kärleksroman. Det verkar som att du tycker om att skriva om kärlek?

Hela vårt liv är en kärleksroman, en kärlekshistoria. Någonting som kastar oss utanför oss själva, bortom våra automatismer. Kärleken är Primus Motus som tillåter oss en djupare dykning ned i vårt inre oändliga hav. Och detta gäller även för vår kreativitet, konsten liksom kärleken har samma kraft. Ibland händer det när kärleken har tagit makt över oss och dominerar allt som vi gör, att allt det som vi har trott på börjar rasa.
Det är kanske på grund av detta som vissa kärlekshistorier frigör krafter som kan utplåna den som älskar. Vi kallar det självdestruktivitet…kärlekens kvintessens är en virvel.

Någon har kallat Hela Härligheten en gayroman. Jag är inte så övertygad. De båda pojkarna i romanen, Costantino och Guido, söker efter varandra ända från det de är barn, men jag ser det i första hand som en form av vänskap-kärlek, men som ibland behöver eros för att kunna yttras.

Ja jag tror du har rätt. Varje kärlekshistoria är unik även om vi tror de liknar varandra. Guido och Costantino träffas under 1960-talet. Staden är Rom, det är bigott och genomsyrat av klasskamp.
 En av pojkarna tillhör den höga bourgeoisien, den andra tillhör arbetarklassen. Det finns en sexuell drift hos dem båda, men också en form av vänskap som är möjlig mellan personer av samma kön. Två livshistorier.

Det finns författare som skriver samma bok hela tiden. Inte jag. Mina historier liknar inte varandra. Innan jag verkligen börjar skriva en roman behöver jag år av research för att sedan kunna avsluta den. Den viktigaste tiden är när jag gör mina skisser, när jag skriver anteckningar, ställer mig själv frågor. Författare är jag i första hand då, INNAN jag förvandlar det jag skrivit till en roman.

Historien är alltid viktig, som till exempel den om Sarajevo eller om Libyen, det är material till framtida böcker. För en författare är det dock ordet som är allra viktigast, själva skrivandet som skapar strukturen och innehållet.

En bok är för mig en Trojanhäst. Jag behöver den för att kunna träda in i läsarens hjärta, men krigarna som kommer ut från hästens mage är det ämne som tjusar mig som författare, den skandalösa verkligheten, orättvisan och så vidare.

En av dina tidigare romaner Rör dig inte (Non ti muovere) vann det prestigefulla priset ’Strega’ och filmatiserades av din man Sergio Castellito. Det var en roman som tog oss alla med storm.

Rör dig inte (Bonniers) handlar om olika passioner, men jag var och är samma kvinna även om det gått tio år sedan boken publicerades. I Rör dig inte berättar jag en historia om misär och förödmjukelse. Den karaktär i boken som utsätts för alla möjliga former av utnyttjande, en liten kvinna som heter Italia, förvandlar dock tristess och misär, våld och masochism till någonting revolutionärt, till någonting andligt. Det är genom henne som den verkliga misären (männens) visar sig. Det är genom henne som ”han” begriper det som han kanske aldrig hade kunnat begripa annars. Hennes namn Italia har kanske en symbolisk betydelse, men jag var mest intresserad av kvinnans ödmjukhet, som med kärlek kunde beröra livets yttersta mening.  

1987 gifte du dig med regissören Sergio Castellito. En kärlekshistoria, fyra barn, men också en lång rad av konstnärliga samarbeten, speciellt inom teater.

Min man är del av mitt liv, men mitt privata liv speglas inte i mina romaner eftersom- som du vet- de ofta handlar om människor som lever i livets utkant. Väldigt sällan är jag självbiografisk, fast mitt privata liv är ändå närvarande i mina romaner. Till exempel när jag porträtterade en kvinna från Bosnien som trots att hon befann sig i en tragisk situation kände lusten, behovet att skaffa barn. Eftersom jag själv har fyra barn kan jag bättre förstå hennes känsla, lust och behov.

Om du tillåter mig en privat fråga tänkte jag att du Margaret är född på Irland av en kvinnlig konstnär, Anne Donnelly, och en italiensk författare din far Carlo.

Att ge livet till ett barn är en underbar gåva. Min mor är en livfull kvinna, även i det hon målar. Min far försökte under 40 år att skriva dunkla romaner. Ett tragiskt liv som påverkade mig negativt. Jag var extrovert och ville bli lycklig som alla andra. Jag har aldrig förlorat den kanske en aning barnsliga glädjen jag finner när jag berättar en saga, en historia. Därför att sagan, det vill säga berättelsen, också är berättelsen om en myt som tillhör oss alla. Och det är genom denna myt som de stora sociala problematiseringarna tar form. Det är den stora berättelsen som kan ge liv och färg åt skeenden, inte en historisk krönika. Det finns de som påstår att romanen är död men jag tror inte på det.

Jag blev förvånad när jag fick veta att detta var ditt första besök i Sverige

Ja jag vet, ändå har fyra böcker publicerats. Jag åker nästan aldrig någonstans, det är svårt med så många barn. Ändå tycker jag om ljuset här. Det är en fantastisk upplevelse… och så är det vissa svenska författare som har varit viktiga för mig… i teater har jag som skådespelerska spelat Strindberg, Hjalmar Söderberg, och hur kan jag glömma Ingmar Bergman? Och min favoritbok när jag var liten, Pippi Långstrump.

Men jag lovar att komma tillbaka när en femte bok publiceras.

 

Guido Zeccola